Varje kväll, precis klockan sju, tog Margarita fram två vita tallrikar ur skåpet.
Den ena ställde hon framför sig och den andra mittemot, på den vanliga platsen vid fönstret. Bredvid lade hon omsorgsfullt en gaffel, en kniv och en tygservett. Sedan hällde hon upp vatten i två glas.
Så hade det varit i tjugo år.
Hennes enda son, Andrej, omkom i en bilolycka när han bara var tjugotre år gammal. Han var på väg hem från jobbet för att fira sin mammas födelsedag. I händerna bar han en liten bukett vita krysantemum.
Han kom aldrig över hemmets tröskel.
Efter begravningen slutade Margarita nästan helt att gå ut. Hennes man hade gått bort redan tidigare, släktingarna bodde långt bort och vännerna blev allt färre med åren.
Men en vana övergav hon aldrig.
Varje kväll lagade hon middag för två.
Till en början blev grannarna förvånade, men så småningom vande de sig. Vissa tyckte att hon var märklig, andra kände medlidande med henne, men ingen lade sig i.
En som särskilt ofta brukade hålla ett öga på henne var grannen Elena, en ung kvinna som bodde på andra sidan gatan.
En kväll fick hon syn på Margarita vid fönstret. Den gamla kvinnan rättade försiktigt till servetten på den tomma platsen, som om hon väntade på en kär gäst.
Nästa dag bestämde sig Elena för att knacka på hennes dörr.
– God kväll, Margarita Ivanovna. Ursäkta att jag är nyfiken, men får jag fråga dig en sak?
– Självklart, kom in, kära du.
Elena steg in och lade genast märke till det dukade bordet.
– Varför ställer du fram två tallrikar varje kväll? Du bor ju ensam…
Margarita tittade på den tomma stolen.
– Här brukade min Andrej alltid sitta. Han tyckte inte om att äta ensam, inte ens när han var liten. Om jag blev försenad i köket kom han och ropade på mig. Han brukade säga att middagen inte smakade gott utan mamma.
Elena sänkte blicken.
– Men det har ju gått tjugo år…
– Jag vet, kära du. Jag minns varenda dag.
Den gamla kvinnan sa det lugnt, utan att gråta.
Sedan reste hon sig och gick fram till en gammal byrå.
Ur den nedersta lådan tog hon fram en liten trälåda.
– Jag vill visa dig något.
Inuti låg barnteckningar, skolfotografier, morsdagskort och gulnade små lappar.
Elena tog försiktigt upp en av dem.
Med barnslig handstil stod det skrivet:
”Mamma, när jag blir stor ska jag bygga ett stort hus åt dig. Och vi ska alltid äta middag tillsammans.”
Elena kände hur en klump växte i halsen.
– Har du sparat alla hans saker under alla dessa år?
– Självklart. Och jag har något alldeles särskilt också.
Margarita öppnade dörren till ett litet rum längst bort i korridoren.
Där hade nästan ingenting förändrats på tjugo år.
På sängen låg en prydligt vikt filt, på skrivbordet stod ett fotografi av Andrej och bredvid det låg hans gamla klocka och favoritbok.
Men det var något annat som överraskade Elena allra mest.
På väggen hängde en stor kalender. På varje blad hade Margarita skrivit ner korta minnen.
”I dag skulle Andrej ha fyllt 25 år.”
”Första snön. Han älskade alltid att åka pulka.”
”I dag lagade jag hans favoritpiroger.”
”Tjugo år sedan vi senast satt och pratade vid samma bord.”
Elena kunde inte hålla tillbaka tårarna.
– Tänker du på honom varje dag?
– Varje minut, svarade Margarita. Men jag vill inte att mitt liv bara ska bli en väntan på döden. Jag fortsätter att leva. Jag kan bara inte tvinga mig själv att glömma människan som lärde mig att älska.
Sedan berättade hon något för Elena som hon nästan aldrig hade talat med någon om.
Dagen då olyckan inträffade hade Andrej planerat en överraskning till henne. Han hade redan kommit överens med en väns pappa om att få hjälp med att köpa ett litet hus ute på landet.
Han drömde om att hans mamma en dag skulle kunna tillbringa sommarkvällarna där, odla blommor och aldrig mer behöva oroa sig för pengar.
Men ödet hade andra planer.
– Vet du vad som är märkligast? sa Margarita tyst. Den kvällen blev vi lite osams i telefon. Jag sa att han var alldeles för sen och att han måste vara försiktigare. Jag hann inte ens säga att jag älskade honom.
Elena tog hennes hand.
– Jag är säker på att han visste det.
Margarita log genom tårarna.
– Kanske. Men en mamma vill alltid få säga det åtminstone en gång till.
Nästa kväll kom Elena tillbaka.
Men den här gången var hon inte ensam. Med sig hade hon sin åttaåriga dotter Sofia.
– Margarita Ivanovna, vi tänkte att du kanske skulle tycka om att äta middag tillsammans med oss i kväll.
Den gamla kvinnan tittade förvånat på flickan.
– Tycker du om piroger?
– Jättemycket! Särskilt med äpplen!
För första gången på länge skrattade Margarita.
Den kvällen stod det återigen två tallrikar på bordet. Men nu satt Elena och Sofia bredvid Margarita, och samtal och barnskratt fyllde hemmet med värme.
När flickan fick syn på den tomma platsen vid fönstret frågade hon:
– Är det där din sons plats?
Margarita strök henne ömt över huvudet.
– Ja, lilla vän. Den är till honom.
Sofia tänkte efter en liten stund och sa sedan:
– Då kan vi alltid lämna den platsen åt honom. Så att han vet att vi älskar honom.
Margarita vände sig bort för att dölja sina tårar.
Sedan dess kom Elena och hennes dotter ofta hem till henne på middag.
Och de två tallrikarna fortsatte att stå på bordet varje kväll.
Skillnaden var bara att Margarita inte längre satt ensam i tystnaden.
Äntligen hade hon förstått att kärleken inte försvinner när en människa går bort. Ibland hittar den bara nya sätt att finnas kvar nära oss.
Och varje gång hon tittade på den tomma stolen vid fönstret viskade hon:
– Andrej, min älskade pojke, jag minns dig fortfarande. Och jag kommer alltid att minnas dig.
