När Artiom var sju år lade han för första gången märke till en äldre kvinna som bodde i grannhuset.
Hon hette Vera Nikolajevna. Hon gick alltid långsamt, bar på en liten handväska och pratade nästan aldrig med någon.
Varje morgon gick hon hemifrån, köpte bröd i en liten butik och återvände sedan hem. Ibland satt hon på en bänk på gården och tittade på barnen som lekte i närheten.
En dag såg Artiom henne utanför porten med en liten påse matvaror. Handtaget på påsen gick sönder och äpplena rullade ut över asfalten.
Pojken skyndade sig fram för att hjälpa henne.
– Tack så mycket, lille vän, sa kvinnan med ett leende.
– Jag är inte ert barnbarn. Jag heter Artiom. Jag bor i huset bredvid.
– Då tackar jag dig, Artiom.
Från den dagen började de hälsa på varandra.
Några veckor senare fick Artiom veta av sin mamma att Vera Nikolajevna snart skulle fylla år.
– Hur gammal blir hon? frågade han.
– Jag tror att hon fyller sjuttioåtta.
– Och vem kommer och gratulerar henne?
Mamman blev tyst en liten stund.
– Jag vet inte, min son. Hon har ingen i närheten.
Artiom började fundera.
Nästa dag använde han sina fickpengar till en liten bukett prästkragar och köpte ett födelsedagskort.
På morgonen den 14 maj knackade han på grannkvinnans dörr.
När hon öppnade räckte pojken fram blommorna.
– Grattis på födelsedagen! Jag önskar dig god hälsa och att du aldrig ska behöva vara ledsen!
Vera Nikolajevna blev först förvånad och tryckte sedan buketten mot bröstet.
– Du… du kommer ihåg?
– Självklart! Man får ju inte glömma någons födelsedag.
Kvinnan tittade länge på honom och sa sedan tyst:
– Tack, min vän. Du är den första i dag.
Artiom förstod inte riktigt varför hon sa det med sådan sorg i rösten.
Men från den dagen blev hans födelsedagshälsningar en liten tradition.
Varje år den 14 maj kom han med blommor eller choklad. Ibland ritade han egna kort, och en gång bakade han till och med en liten kaka tillsammans med sin mamma.
Tre år gick.
Artiom blev äldre, men ingenting förändrades. På Vera Nikolajevnas födelsedag dök han alltid upp utanför hennes dörr.
En dag, när han hade fyllt tio år, bjöd kvinnan hem honom på te.
På bordet stod en äppelpaj, två koppar och en liten vas med prästkragar.
– Artiom, får jag berätta en historia för dig?
– Självklart!
Vera Nikolajevna tog fram ett gammalt fotoalbum ur skåpet.
På ett av fotografierna syntes en ung kvinna med långt hår. Bredvid henne stod en man och mellan dem en liten flicka med stora rosetter i håret.
– Det här är jag, min man Nikolaj och vår dotter Sveta, förklarade hon.
Artiom studerade fotografiet noggrant.
– Var är de nu?
Vera Nikolajevna stängde försiktigt albumet.
– Min man gick bort för många år sedan. Och min dotter flyttade till ett annat land. I början pratade vi ofta med varandra och hon kom hem över helgerna. Sedan fick hon en egen familj, ett arbete och barn… Livet tog över.
Hon gjorde en kort paus.
– Senast hon gratulerade mig på födelsedagen var för sju år sedan.
Artiom rynkade pannan.
– Ringer hon aldrig?
– Ibland ringer hon på nyår. Men jag vill inte störa henne. Hon har sitt eget liv.
Kvinnan tittade ut genom fönstret.
– Vet du varför jag tycker så mycket om min födelsedag? Förr samlades hela familjen runt samma bord just den dagen. Nikolaj brukade alltid komma med syrener till mig, och Sveta ritade födelsedagskort. Jag har fortfarande kvar ett av dem.
Hon tog fram ett gulnat papper ur albumet.
Med barnslig handstil stod det:
”Mamma, när jag blir stor ska jag gratulera dig varje år på födelsedagen. Även när jag själv har blivit vuxen.”
Vera Nikolajevna log, men tårarna började rinna längs hennes kinder.
– Hon har väl helt enkelt glömt bort det.
Artiom tittade länge på teckningen.
– Har du berättat för henne att du saknar henne?
– Nej, lilla vän. Jag vill inte att hon ska känna sig skyldig.
Pojken drack upp sitt te och gick hem.
Men hela vägen funderade han på något.
På kvällen berättade han historien för sin mamma.
– Mamma, får jag göra en sak?
– Vad då?
– Jag vill att mormor Vera ska ha många gäster på sin nästa födelsedag.
Mamman log.
– Och hur tänker du ordna det?
– Jag vet inte än. Men jag ska försöka.
Under de följande veckorna började Artiom förbereda sig.
Han pratade med grannarna, bad dem om hjälp, ritade en stor inbjudan och satte upp den i trapphuset.
På pappret stod det:
”Den 14 maj fyller vår granne Vera Nikolajevna år. Kom och gratulera en människa som förtjänar vänliga ord. Ta med er ett gott humör!”
Först blev grannarna förvånade. Men efter hand började allt fler vilja hjälpa till.
En kvinna lovade att baka en kaka, en annan skulle ta med blommor. En man från tredje våningen erbjöd sig att dekorera gården med ballonger.
Artiom bad till och med sin mamma att hjälpa honom hitta telefonnumret till Vera Nikolajevnas dotter.
Och så kom äntligen den 14 maj.
Vera Nikolajevna vaknade som vanligt, lagade frukost åt sig själv och satte sig vid fönstret.
Hon väntade sig inga gäster.
Men vid lunchtid knackade någon på dörren.
Utanför stod Artiom med en enorm bukett syrener.
– Grattis på födelsedagen! Du måste komma ut på gården i dag. Där väntar något på dig!
Kvinnan tog förvånat på sig kappan och gick ut.
När hon öppnade porten stannade hon alldeles stilla.
På gården stod grannarna. På ett bord fanns en festlig tårta, ballonger hängde runt omkring och barnen höll i handritade födelsedagskort.
Alla log och gratulerade henne tillsammans.
Vera Nikolajevna förde handen till munnen.
Men den största överraskningen väntade fortfarande.
Bakom grannarnas ryggar kom en kvinna fram med en liten resväska.
Det var Sveta.
Dottern tog några steg framåt och stannade framför sin mamma.
– Mamma… förlåt mig. Artiom ringde mig och berättade hur du väntar på din födelsedag varje år.
Vera Nikolajevna kunde inte få fram ett enda ord.
– Hela den här tiden har jag trott att du inte ville att jag skulle lägga mig i ditt liv. Men egentligen har jag bara varit rädd för att erkänna hur mycket jag saknar dig.
Mor och dotter omfamnade varandra.
Artiom stod en bit bort och log.
Lite senare gick Vera Nikolajevna fram till honom och kramade honom hårt.
– Vet du vad du har gett mig i dag?
– Blommor?
– Nej, min kära vän. Du har gett mig min familj tillbaka.
Den kvällen satt grannarna, barnen, Vera Nikolajevnas dotter och födelsedagsbarnet själv runt festbordet.
Hon skrattade, tog emot gratulationer och torkade flera gånger bort glädjetårarna från kinderna.
Innan Artiom gick hem sa kvinnan tyst till honom:
– Jag trodde att man blev någon som ingen längre behövde när man blev äldre. Men det visade sig att det ibland räcker med en enda pojke för att man ska känna sig älskad igen.
Artiom ryckte på axlarna och svarade:
– Man får helt enkelt inte glömma att gratulera dem som ingen annan ringer till.
Sedan dess samlades grannarna på gården varje år den 14 maj.
Och Vera Nikolajevna dukade alltid fram en extra tallrik vid bordet – särskilt för pojken som en gång hade påmint henne om att hon inte var ensam.
